Sagan om herdesonen och prinsessan Nala

Det var en gång en fattig liten pojke, son till en fåraherde. Han var äldst av sju, och även om lite liten och klen, så var han väldigt snäll och osjälvisk. Det enda han ville var att hjälpa sin familj, och andra som hade problem i livet. Familjens största problem var att fadern låg sjuk, så han kunde inte vakta deras fårhjord. En dag, tidigt i juli, så kom hans moder fram till honom och sade
"Min son, din far ligger sjuk, och vi behöver pengar. Du är den äldste, och därför blir det din uppgift, ditt ansvar, att fösa halva hjorden till staden och där sälja dem. "
Pojken blev glad och stolt att hans familj litade tillräckligt på honom för att låta honom fösa fåren till staden. Och så, tre dagar senare, lämnade den lilla pojken den trygga lilla stugan han bott i hela sitt liv, och föste den lilla hjorden i riktning mot stora staden, en fjärdingsväg bort. Ett par dagar senare nådde han den stora staden, precis i tid för den stora boskapsmarknaden.

På vägen till fårfållorna hörde han små snuttar av olika samtal. "Tio silvermynt för en oxe...." "Ett mark för ett lamm? Det är ju......" "Ja, jag hörde det förra veckan, 10 000 guldmynt...." Det samtalet fick pojken att spetsa öronen. "Kung Equadore, ja. Befria prinsessan och du är rik."
På vägen bort till fållorna, så tänkte pojken över samtalet. Som i en dimma kom han senare ihåg att han fick hundra mark för fåren, och att han på något sätt lyckats ta sig till den stora gräsplanen där han satte upp sitt tält. Hela natten låg han och tänkte på de 10 000 guldmynten. Först efter midnatt lyckades han somna, och hela tiden drömde han om allt han skulle kunna göra med pengarna. Han skulle ha råd med läkare åt sin far!
Nästa dag skyndade Oscar, som var pojkens namn, till kung Equadores slott. Han bad om audiens, vilket han fick när han nämnde sitt ärende. Han pratade med kungen som bara skrattade åt honom. Till slut lyckades Oscar övertala kungen att han skulle få försöka befria prinsessan Nala, som var fången i Tornet östan om sol och västan om måne, långt, långt bort.
Nästa dag så började den lille herdesonen sin långa resa, på väg mot horisonten. Allt för att rädda sin familj.
Han gick och gick och gick lite till, och så, i skymningen efter att han lämnade staden efter sig, så kom han fram till en stor, mörk skog, en riktig trollskog. Han slog upp sitt tält i skogsbrynet, för längre in vågade han inte gå. Han åt lite av sen färdkost han hade kvar, och lade sig att sova. I mitten av natten hörde han ett omänskligt skrik inifrån skogen, som såg ännu större och läskigare ut i den kolsvarta natten. Oscar var så rädd att han skakade som ett asplöv, men han tog mod till sig och gav sig av i riktning mot skriet.
Efter en timme när skriket bara blev högre och högre, så nådde han en grop som det låg en utmattad enhörning i. Pojken började genast se sig om efter stenar, stockar, vad som helst som skulle kunna hjälpa enhörningen. När han inte hittat något, så hoppade han ner i gropen för att se om det fanns något där som han kunde använda. Först gav han enhörningen de morötter han hade kvar, och sedan började han se sig om igen. När han inte hittade något, så vände han sig mot enhörningen igen. Till hans förvåning så stod enhörningen upp, stor, stolt och stark. Till enhörningens förtjusning så samlade pojken snabbt igen.
"Ni haver räddat mitt liv, ädle Sir. No ska som tack få en gåva, ty jag är i Er skuld. Vad ni skall få, äro upp till Er." sade enhörningen högdraget. Pojken rodnade, och försökte efterhärma enhörningens tonfall.
"Att ni lever, äro tack nog, men om Ni insisterar, så skulle jag vilja hava hjälp att nå Tornet, östan om sol och västan om måne, ty det är vart jag styr mina steg, i ett förtvivlat hopp om att jag skall kunna befria prinsessan som där är fången."
Enhörningen tittade upp mot fullmånen ett tag och sade sedan
"Ni skall få min dotter som kompanjon. Hon kan vägen. Men, jag varnar Er bara. Gör och säg ingenting som skulle kunna tolkas förolämpande, för då skall hon lämna Er i mitten av öknen Ingenstans och Ingentid, och Ni skall för alltid då där vara, ty endast hon kan öppna portalen."
Pojken bleknade och nickade hysteriskt. Han gick tillbaka till sitt läger och lade sig ner i tältet. På morgonen hade han nästan glömt bort enhörningen, ända tills han gick ut ur tältet och såg den lilla, svarta enhörningen som stod utanför. När han såg den otåliga minen enhörningen hade så skyndade han sig att packa ihop lägret. Under de veckor som ingenting hände så blev Oscar och Carla, som var enhörningens namn, snabbt bra vänner. Carlas dröm hade alltid varit att komma ut ur skogen, att se världen utanför skogen där hon vuxit upp. Men deras lugn tog helt plötsligt slut, vilket de troligtvis borde ha anat. De slog läger alldeles intill ett mossigt berg, som gav skydd för den stekande ökensolen. Men till deras förfäran, när natten föll, så reste berget sig upp, höll upp en ohygglig stenklubba och mullrade i en ofantlig röst
"Vem törs bestiga min öken? Vem vågar gå nära mig, Okrando, den mäktigaste av mäktiga?"
Som på en given signal hoppade Oscar upp på Carlas rygg, som började gallopera iväg, det snabbaste hon kunde. Med en väldig fart korsade de öken med jättens steg bakom dem. Och så, kom de äntligen fram till skogen, den sista etappen av resan, innan de kom fram till Tornet. Genom skogen tog de sig på två dagar, hela tiden oroliga för att de skulle bli upptäckta av vakter. Då såg de Tornet. Carla såg på Oscar och sade
"Här Oscar, har du Tornet av Drömmar, östan om sol, västan om måne."
Oscar lämnade Carla och gick ensam över repbron som hängde över Det Flammande Stupet. Han stirrade med bävan upp på de enorma ekportarna. När han gick genom Tornet så stirrade han storögt på alla rikedomar som fyllde det. Det regnade safirer, snöade diamanter, han såg till och med en fågel gjord av guld och rubiner som simmade i ett hav av smaragder. Längst upp i Tornet hittade han en tjock furudörr. Från en krok bredvid dörren tog han ner en nyckel, och låste upp dörren. Innanför, i ett stort ljust rum, fanns den vackraste kvinnan han någonsin skådat, med rött hår som eld och ögon gröna som gräs. Det var prinsessan Nala. Hon följde med honom ut ur det rum som hon spenderat hela sitt liv i. Förbi de ursinniga vakterna smög de, runt den enorma draken som vaktade tornet, över den långa repbron och fram till Carla. De hoppade upp på hennes rygg och galopperade iväg från Tornet av Drömmar, östan om sol och västan om måne. Runt halva världen red de, genom skogen, över öknen runt den andra skogen och in i staden. Carla bestämde sig för att stanna med Oscar, Nala ville inte ha kungen, Oscar fick i alla fall pengarna, gifte sig senare med Nala och hans far blev till slut frisk. Snipp, snapp slut.

Av Emma Gustafsson klass 7A Sjöängsskolan

Sidansvarig Annika Restadh - sidan ändrad 2010-04-27